Ozzy och Maja skolas in. Ozzy ska gå agilitykurs för tävlingsekipage och Maja skolas in på förskolan Väderleken. Ozzy tycker att det är fantastiskt roligt att gå kurs och det tycker jag också. Att inte behöva slita med att bygga banor själv (eller behöva tvinga träningskompisar och Mattias) är guld värt. Att någon annan har tänkt till och har en plan är också väldigt skönt. Vi bara hakar på och i pauserna är Ozzy sin egen bur som han känner sig trygg i. 

         Mattias har följt med på några agilityträningar i sommar och likaså på träning igår. Han och Ozzy kommer fantastiskt bra överens och jobbar som ett riktigt team. Det är väldigt roligt att se. 

Maja har också krypit genom tunnlar på förskolan. Hon har redan fått några vänner och minst en beundrare som försökte dra henne med sig runt husknuten i förrgår och pussade på henne igår. Hon är inte jätte imponerad än så länge. Idag är första dagen som hon är helt själv i några timmar. 

Eddie tycker som vanligt att livet är fantastiskt härligt. Vilket jag håller med honom om.

Länk till en bra artikel: http://www.sydsvenskan.se/opinion/aktuella-fragor/att-ha-trakigt--bra-for-kreativiteten/

Förra veckan genomförde vi en stor konferens på jobbet på temat Musik i framtidens förskola. Inbjudna deltagare var utbildare vid de olika högskolorna och universiteten i Sverige. Syftet var att alla faktiskt skulle få träffas för att diskutera hur vi går vidare, nu när de estetiska ämnena förlorar mark i både skola och förskola. Det blev bra diskussioner, en bra och lite het paneldebatt och givande föreläsningar om barn, pedagogik, flow, hjärnans utveckling mm mm. Guldkornet var kanske WeBop från New York som med sina jazzimprovisationer fick med sig både barn och vuxna.

Förra helgen hade vi äran att ha Sara här från Arvika och det blev promenad till skogen i Skrylle. Mellanmålet blev russin. Jag tror inte att Eddie egentligen gillar russin men det Maja äter, det ska han också äta. 

Maja fick också den finaste och gulaste lilla klotång man kan tänka sig från träningskompisen Bitte! Tack!

Lite träning har vi hunnit med också. Lite agility och fortsatt träning på den övning jag har fått från Jenny Damm. Ikväll börjar vi faktiskt i en riktig agilitykurs/träningsgrupp. Det ska bli så skönt att inte släpa hinder själv och jag hoppas att det ska bli bra. Vi har tränat freestyle med vår lilla måndagslydnadsgrupp och vi har länkat lydnadsmoment.

Denna vecka skolar vi in Majs på förskolan. Den lilla blir nu stor.

Och så bild på Ozzys bästa bästa bästaste kompis Molle. 

Från onsdag kväll till fredag kväll var jag och flocken på lydnadsläger på Ystad BK för Maria Brandel. Tillsammans med Gudrun och Molle hade vi bokat det bästa boendet man kan tänka sig: Villa Morris i Köpingebro. Man kan säga att vi och hundarna hade en hel villa så gott som för oss själva. Pojkarna sprang lösa, lekte och hade goa hunddagar. 

Ofta när jag går kurs lägger jag mycket tid på att analysera och fundera på vad som sägs och på om jag verkligen kan ta till mig de råd som instruktören ger. Jag vågar aldrig lita på att det som sägs är det bästa för pojkarna och för mig och extra tveksam kan jag bli om jag känner att instruktören faktiskt inte är så bra på att läsa hund. I alla fall hundar som inte hör till de typiska bruks- och lydnadsraserna. Men denna gång kunde jag lugnt luta mig tillbaka. Jag fick snabbt förtroende för Maria. Hon är saklig, tydlig och fokuserar på precis rätt saker. Äntligen fick jag jobba ordentligt med att hitta rätt känsla i mig och i hunden. Och till slut så kände jag att alla kanaler var helt öppna mellan mig och min lilla vovve, i detta fall Ozzy. Inget pip, inga skall, bara fullt fokus och härlig attityd. Och jag kände att så här kan vi gå tillsammans hur länge som helst. För länge sedan skrev jag ett inlägg på bloggen att jag älskar när hunden och jag delar samma känsla och tanke. Utan att det finns någon sentimentalitet, inga störande tankar eller känslor. Och precis så kände jag i slutet av kursen. Tack vare att jag fick både handfasta råd för hur jag ska jobba men också för att jag verkligen vågade lita på vad som sas. 

Förutom att jobba med känsla, modus, attityd så jobbade vi med länkning av moment och störningsträning. Man hör så ofta att man borde jobba mer med länkning och tävlingsträning. Men hur då? Visst kan jag tänka tävling och bara belöna tävlingsmässigt mm mm. Men det blir lätt tråkigt och enahanda, i mitt huvud i alla fall. Nu fick vi också med oss bra tips och konkreta övningar. Inte bara "man måste länka också".

Så summa summarum: härliga kursdagar på Ystad BK! Tack till Maria Brandel och duktiga arrangörer som gjorde kursupplevelsen till en bra helhetsupplevelse. Tack till Gudrun och Molle för både bra bad och träningsanalys och stort tack till Mattis och Majs som bara hakar på och tycker att lägerliv är gött.

Första träningskvällen med lydnadsgänget sedan sommaruppehållet. Solen sken, kvällen kändes oändlig, luften var sval och hundar och människor glada och semesterpigga. 

Vi jobbar som vanligt med att hitta rätt attityd och en bra känsla. Hela augusti står det framför allt freestyle på agendan för jag tänker försöka knåpa ihop varsitt freestyleprogram åt pojkarna. Men det är verkligen så svååårt. Plötsligt tar en rörelse lite längre tid än tänkt och då tappar jag bort mig i musiken. Eller så vill Eddan inte backa utan gör en annan liten konst alternativt bara står och skäller och då har låten hunnit ta slut innan vi ens har börjat. Eller så ska jag greja med spotify så att rätt låt spelas och så ska jag greja med hundgodiset som inte ska mosas när jag också rullar runt på marken och så kommer jag på att Ozzy behöver nog en bollbelöning nu och så ska jag hämta en boll. Eller så ska hundarna leta godiset jag slängt till dem och så tar det tid och låten hinner ta slut. Eller så glömmer jag helt enkelt bort hur programmet är som jag har tänkt ut och då måste jag kolla mitt körschema som jag också har i telefonen och så trycker jag bort musiken i samma veva. Eller så gör en av hundarna en ny rörelse som är mycket bättre och då ska jag lägga till den nya rörelsen i anteckningarna. Och så funderar jag hela tiden på coola trix men försöker att fokusera på att få ihop ett program med de trix vi faktiskt kan så att inte hundarna får helt hjärnsläpp. Och så slutar det med att det blir en skratthög istället. 

Så pratar vi glädje, samarbete, kontakt, lek och relation, då är vi rätt på det. Pratar vi tävling, struktur, timing, noggranhet, perfektion.... njaaaa.....  

Sitter på jobbet och läser om Barnrättskonventionen och stöter då på följande rader:

Ni säger, att det är svårt att umgås med barn.
Ni har rätt.
För vi måste sänka oss till deras nivå – säger ni.
Ni har fel. …
Det är inte det som tröttar oss.
Utan det, att vi tvingas klättra, för att nå upp till
deras känslor.
Sträcka på oss. Stå på tå.
För att inte såra dem.