Min syster Anna och hennes barn Viktor och Hedvig från Uppsala och Stockholm har varit hos oss hela helgen. Helt underbart! Maja och Hedvig kommer verkligen väl överens och jag kommer aldrig att glömma Majas extas när Hedvig smög på henne när de lekte tafatt i köket. Maja skrek och hoppade om vart annat. Jag har nog faktiskt aldrig sett henne så upprymd. Ja, det är speciellt det där med barn tillsammans med barn. De kan ge varandra något som vi vuxna inte kan ge. 

Något som också är helt fantastiskt är hund och barn. Ozzy, som bara är världens artigaste, gladaste och mest välkomnande herre, rent ut sagt HATAR en mellanpudel i grannskapet. Varken pudel eller ägare är dock särskilt artiga mot honom och pudeln kommer gärna springandes lös i skogen. Det hela började när jag hade Maja med mig i barnvagnen och båda pojkarna skyddar ju henne med sitt liv. Hunden kommer springandes och ska hälsa. Glatt men med lite för mycket energi för att jag ska känna att det är okej. Och det känner ju pojkarna direkt, att jag inte riktigt är med på noterna. Både Ozzy och Eddie anser att man FRÅGAR minsann innan man hälsar, man brötar inte bara på. Nja, är man en löpande tik får man bete sig hur som helst. Då är man älskad av båda pojkarna. Men inte annars. 

Idag mötte vi dem igen! Pudeln var lös och ägaren var lössläppt. Eddan blev arg, men lyssnade när jag sa åt honom att inte stödda sig. MEN OZZY- han fräste och ville slåss!! Jag hivade upp honom och samtidigt som jag stod med en fräsande terrier i näven så hör jag pudelns husse säga:

-Det där löser dem själva!

Varpå jag svarade:

-NEJ, DET GÖR DEM INTE!!!!!!! EN ARG OZZY MUCKAR MAN INTE MED!

Hösten... Det är så lugnt och skönt på hösten, om man bortser från en och annan höststorm förstås. Färgerna är helt fantastiska pga den den torra och långa sommaren. Vi lugnar nu ner oss lite med lydnaden och agilityn och jobbar mer med nosaktiveringen. Vi har lagt spår i helgen och vi har kokat pinnar till vittringsapporteringen, som jag har tänkt pyssla med i vinter. Efter mycket funderande på hur vi ska lägga upp träningen, så blir det nu "gömma pinnen i gräset"-varianten med en oluktande pinnhög bredvid. Vi testar oss fram, helt enkelt. Huvudsaken är att pojkarna får jobba med näsan.

För ett par helger sedan tränade vi tillsammans med ett fint hundgäng för Frida Sundberg www.sundbergshundtjanst.se. Tack Sara för att du arrangerade helglägret. Lärorikt! Jag fick med  mig några bra saker som att jag kan dra upp pojkarna ännu mer i kampen/leken, att Ozzy är en liten känslig hund när det kommer till relation och träning, att Eddie blev helt till sig när Frida lekte att hon blev rädd för honom och låtsades att hon blev omkullputtad av honom. Efter det var Eddie faktiskt lite kär i henne, märkte jag. Vi pratade mycket om att hundar faktiskt kanske kan läsa av de bilder som vi har i huvudet. Ni vet "om jag tänker på att min hund tuggar på apporten, så gör den så klart det". Jag tycker att det är spännande att tänka att man faktiskt är ihopkopplad med sin hund på ett djupare plan och att hunden faktiskt kan "se" vad jag tänker. Så klart kan det vara kroppsspråket som avslöjar vad huvudet tänker på, men för att göra världen aningen mer spännande och storslagen så gillar jag att dra tanken ett steg längre. Fel eller rätt, spelar faktiskt ingen roll. 

Jag har fyllt år och tackar än en gång för alla gratulationer, presenter och firande!