Vi har tävlat. Både Oz och Ed har tävlat en tävling var i lydnadstvåan. Oz på Malmö BK och Ed på Lomma BK. Det blev en tydlig avstämning var vi står just nu. Jag tror inte på tur utan ser dessa två tävlingar som ett tydligt nedslag i hur långt vi har kommit i vår träning. Ed har aldrig tävlat lydnadstvåan och Oz har startat två gånger tidigare men för länge sen. Jag är jätte jätte nöjd. Nej, inga uppflytt. Men mina pioriteringar har egentligen inte varit uppflytt. Jo, så klart att vi vill ta första pris och komma upp i trean men jag är lite för mycket realist för att tro att det ska gå på första försöket efter ett långt lydnadstävlingsuppehåll.

Jag hade några viktiga delar i lydnadsprogrammet som jag verkligen vill lyfta fram:

Platsen- en lugn trygg och go känsla där hunden tänker: "här ligger jag och livet är gött och vovven bredvid ser mysig ut och solen skiner och livet är gött och om en stund kommer matte tillbaka och då får jag gotte och mys och livet är gött och gäsp...". Här vet jag att många tänker annorlunda men det är så här jag vill att mina hundar ska tänka. Många förare verkar tänka "Hjälp, usch, platsen, neeeeej, tänk om hunden bredvid reser sig, jag dödar den om den närmar sig min hund, åh fy, neeeeej, usch, och nu ropar någon på andra sidan staketet och min hund spetsar sina öron, hjälp!" Så tänkte jag förr. Men inte längre. Jag ser det som ren störningsträning av mig själv, att jag ska tänka positiva, glada tankar och gärna ha en go låt i huvudet. Båda pojkarna fick betyg 10!! 

Fria följet- här vill jag ha en härlig attityd och känsla med jävlar anamma som inte går över styr. Bra precision och fin kontakt. Vaggande glada svansar! Helst inte ljud. Oz kommer alltid att ljuda i detta momentet, men jag kan jobba med det och få honom att gå så tyst som möjligt. Jag vill att hundarna verkligen ska vilja vara med och de ska visa det tydligt. Ed fick betyg 9, Oz betyg 8 (neddrag för ljud).

Rutan- rutan sätter liksom ribban för mitten och slutet av programmet. Här vill jag att hundarna ska tänka "snabbt som sören in i rutan, snabb vändning när matte ropar stanna, och blickstilla stillastående med hög förväntan i 3 sekunder. Som en kompis sa när vi pratade utställningsträning "hunden ska tänka squirrel, squirrel, squirrel!!!" och stå fastfrusen i backen nästan i jaktposition. Så vill jag att det ska vara. Så blev det inte. Oz sprang snabbt ut och spikrakt men sprang igenom rutan och hamnade bakom den. Och jag jobbade inte tillbaka honom för han är inte van vi det. Betyg: 0. Ed blev förvirrad av det höga gräset som rutan stod i och hamnade snett. Betyg: 0. 

Övergångar mellan moment- något som jag har lagt mycket tid på är övergångarna. Att hundarna bara ska flyta med mellan momenten och placera sig i utgångsposition vid min vänsta sida utan att jag ska behöva be om det. Detta får man ju inga betyg på men det ger en härlig känsla i mig och ser snyggt ut. En bra helhetskänsla. Och här har vi verkligen lyckats, tycker jag. Pojkarna är med och uppmärksamma och jobbar utan att gå upp i stress.

Något som jag ville stämma av var också om pojkarna orkade jobba genom hela programmet utan belöning. Och det gjorde de verkligen. Ytterligare en positiv sak var att det kändes som om jag kunde ge hur många signaler som helst som inte handlar om ord och kommandon. Många har ju den inställningen till lydnad, att det är stelt och tråkigt och att man inte får prata med hunden. Jag håller inte med. Bara för att du inte får prata med hunden innebär det inte att du inte får TALA med den. Det är ändå kroppsspråket, attityden, de små signalerna om är avgörande och som gör att samspelet människa - hund kan bli oerhört förfinat och subtilt.

Så nu ska vi träna rutan hela sommaren och ha det gott. Och så blir det nya försök i juli/augusti.

Jag måste också säga tack till Gudrun, Eva och Mattis som har hjälpt mig med lilla Vilma och Maja. 

Vi har också tävlat agility men det blir det nytt blogginlägg om efter helgens tävling.