Detta har varit en slitsam höst. Både min pappa och Mattias far har gått bort och det skedde samma vecka. Och nu har vi haft två begravningar, också inom samma vecka. Jag saknar dem båda så oerhört mycket, men hoppas att de finns med oss här ändå på något sätt. Jag tror det. Vi stod varandra så nära.

Hundarna har också haft skavanker. Förra sommaren fick Eddie pancreasinsufficiens som innebär att hans bukspottkörtel behöver hjälp att bryta ned fett. Han får därför tillskott av fettnedbrytande enzym, vilket fungerar strålande om han inte äter något som magen inte klarar, äter för mycket extra fett eller stressar för mycket. Jag har därför fått tänka till kring tävlingar och träningar och vår vardag. Han kan exempelvis inte sitta på en tävlingsplats en hel dag för det blir för stressande. Jag får inte heller stressa eller skynda. Det kräver både uppvärmning och nedvarvning, vilket egentligen aldrig är fel!

Sen bröt Eddan en klo och fick en missfärgning på ett öga, vilken kan bero på en tidigare skada. Dock inget som jag märkt. Men det verkar som om kortisonet biter bra.

Ozzy skadade tre framtänder under den fantastiska spårkursen som vi gick i höstas, men det verkar också bli bra.

Så vi är och har varit lite halta och lytta, både i engagemanget och i kroppen. Men tränar gör vi! Det klarar vi oss inte utan.

Idag la vi fantastiska spår i ett soligt Skrylle. Jag funderade innan jag gick ut spåren, hur jag skulle tänka och var jag skulle lägga ribban. Och sen tänkte jag "hur tänker en terrier?". "Hur många pinnar kan jag hitta på kortast möjliga tid så att vi får så mycket belöning som möjligt?". Så när jag släppte på spåren så sa jag "nu ska vi hitta pinnar!". Och det gjorde vi!