Ja, jag erkänner! Jag är en adrenalinjunkie!

Goa signalsubstanser i hjärnan som man blir helt rusig av efter ett träningspass, ni vet.

Men det gör att precision, stadga och säkerhet kommer till korta. 

"Nej, det gör inget om det blir fel här och där. Jag kan springa samma agilitybana 5 gånger till. Oj, ett snett läggande under gång! Det gör inget, jag kan göra om det 5 gånger till. För det är ju så roligt! Satt han lite löst innan inkallningen? Det gör inget, han sprang ju så fort så det måste jag ju belöna. Det man inte har i huvet får man ha i bena osv osv."

Och hundarna tycker ju så klart samma sak. Fort och snabbt ska det gå.

Noga, njaaa... 

Så nu när det är 3 veckor kvar till appellklasstävling (om vi kommer med) och ytterligare några veckor till agilitytävling, ska vi satsa på stadga och säkerhet. Och så ska vi löpträna för att få utlopp för myror i bena.

Om vi kommer att lyckas? Njaaa, det är ju så himlans roligt att springa ju...!! ;)