http://nosvis.blogspot.com/2011/12/sager-vi-aldrig-nej.html

Nu är vi verkligen på topp! Både denna och förra veckan har bestått av både mycket och bra hundträning. Fokuset, attityden och suget är på plats och då mår vi som bäst! Vi har sprungit, kört flera agilitypass med fokus på threadles, tränat lydnad och då främst på lydnadstvåans moment och har till och med lagt spår två gånger!

Men det är inte mycket som slår morgonagilityn med Maja och Nemi. I går gick vi åter igen upp i ottan, åkte ut till klubben, byggde bana och körde sen järnet. Därefter bar det av direkt till jobb. Nej, dagen kan inte börja på ett bättre sätt!

Eddie träsktroll- från i somras

Sara efterlyste en bild på dogsen när de drar. I går körde vi igen. Jag var dock inte i mitt esse, men Mattias var med och fick lite fart på mig. Nu är det bara Eddie som drar på denna bilden, Ozzy springer före med Mattias. Jag är lite taskig som låter Eddie dra i hans vanliga halsband och koppel, så på önskelistan till jul står lina och dragsele till båda hundarna. Nu använder jag kommandot "Dra!" när jag vill att hundarna ska springa rakt framför mig och sen tänker jag mig att vi lägger på "vänster, höger, "förbi" (när vi passerar annan hund) mm. Kopplet är fäst vid ett midjebälte.

Detta kan verkligen varmt rekommenderas och både stora och små hundar kan dra. 

Och ett tips,

jag följer Eva Maries blogg slaviskt http://propiraya.wordpress.com/

och hennes julkalender som handlar om tävlingspsykologi. Jätte bra och konkreta tips för både vardag och i hunderiet.

Liten BT in action:

http://www.youtube.com/watch?feature=player_embedded&v=m-D-_dAwc6M

  ... att man kan inte ha det tråkigt när man har hund!

Berit satte stopp för mina och Ozzys planer att han skulle få debutera i lydnadsettan förra helgen. Regn, blåst och risk för grenar i huvudet gjorde att vi valde att stanna hemma. Efter mycket ångest ändå. Men många fina och stöttande ord från träningskamrater gjorde att jag kände att vi gjorde rätt trots allt. Trots hans oerhört fina linförighet och härliga attityd som jag verkligen vill visa upp på en lydnadsplan... Men det kommer tider för det också.

Bilden är tagen av Anki. Kolla gärna in hennes blogg: http://worspredd.wordpress.com/

Så vad nu? Tävlingsuppehåll och faktiskt lite paus. Så kallad lågsäsong.

Men då går jag och köper ett dragbmidjebälte till mig själv och dogsen. Och idag invigdes det. Och gud så roligt det var!! Och fort gick det. I vanliga fall brukar jag springa med hundarna lösa och vi rullar mest på i den takt som känns bra.Typ slö jogg och trav. ;) Speciellt nu med gravidmage.

      Men nu när pojkarna faktiskt skulle dra på riktigt så kunde vi jobba som ett team på ett helt annat sätt. Ja, det var tvunget, för hundar som drar åt olika håll är inte att föredra. Nej, nu kunde jag hejja på vovvarna för glatta livet och som de sprang när de förstod att de faktiskt fick dra för en gångs skull.

-JAAAA, jag får dra i kopplet, matte! Och de fick verkligen upp farten. Jag hängde mest efter. Ozzy är en riktig långdistansare som snabbt kommer in i rätt tempo och drar med ett jämnt tryck. Eddie är mer som en pansarvagn. När han drar, då DRAR han. Med den lilla kroppen som bara består av muskler likt ett kraftpaket. Men han är riktigt oberäknelig... för plötsligt ska han kissa på en buske. Och då är det kört! Man flyger fram på lätta fötter och plötsligt snubblar man över sin pinkande hund. Men det där ska vi nog få ordning på!

Så nu har vi en ny sport att fundera på. Så länge inte snön eller magen sätter stopp. 

Vi har fått en ny träningsgrupp också. En liten fin lydnadsgrupp som träffas en gång i veckan på olika platser i Lund med omnejd. Det kallar jag ett bra liv!

Lilla Eddie tävlade lydnadsettan i går för andra gången i sitt liv. Duktiga pojken! Han var så fin och balanserad, men vi drog ändå på oss några nollor. Så ingen chans till uppflytt. Men vi samlar erfarenheter och jag är faktiskt glad att både han och jag var lugna och samlade. Ingen nervositet alls faktiskt. Tävlingen var så bra arrangerad, fin stämning och stort grattis till Bitte Sundin och Cirkus som tog förstapris i eliten!!!

Platsen-han låg så samlat, lugnt och fokuserat hela tiden... ända fram till de sista sekundrarna då han började krypa framåt och sen hann ställa sig. Så en 0. Men jag  är jätte nöjd över hans lugn... ända fram till krypet. Betänk att detta är en överaktiv terrier med spring i benen som nu kan ligga nästan hela tiden med totalt fokus!

Tandvisning- 10 poäng

Linförighet- vi missade i kommunikationen och han var oerhört ofokuserad de två första sträckorna. Sen gick han jätte fint, men starten drog ner betyget rejält. Synd. Detta är annars vårt favoritmoment!

Läggande- han la sig inte så det blev en 0a. Vet ej varför han inte ville lägga sig.

Inkallning- 10 

Ställande- 10

Apportering- spottade ut den i slutet precis när jag skulle ta den. Suck.

Hoppet- 10

Helhet-10

Men nollorna kastar vi bakom ryggen, som Heidi Billkvam skulle ha sagt. Och toppbetygen tar vi med oss till nästa tävling och träning!! Innan vi åkte hem promenerade vi runt Svaneholms slott! Underbart! 

Dagen avslutades på bästa sätt- på krogen med bruksbrudarna!! (Men jag höll mig till tranbärsjuicen.) Och då fick både hundar och träningsvästen stanna hemma. 

Bilderna är så klart tagna av Mattias Sjöbring.

Jag tror verkligen att vägen till inlärning går som allra allra bäst när den är lustfylld. Individen/djuret som ska lära sig något måste vara motiverad inför uppgiften och vilja lära sig.

Detta är något som jag funderar mer och mer på, både när jag håller kurs och när jag tränar själv. För att få kursdeltagare att lära sig något, måste jag i min roll som kursledare och pedagog göra inlärningen lustfylld. Deltagarna måste vilja lära sig och vara öppna för att kommunicera med mig. Och inte minst, de måste förstå uppgiften. Vägen till en god kommunikation går genom en bra relation, vilket jag har skrivit om här tidigare. Jag måste alltså redan från det första mötet med nya kursdeltagare skapa en bra relation till dem. Och här tror jag på ett individanpassat möte. Så långt det går. Vi lär oss alla på olika sätt; någon vill ha bilder, en annan vill se det i praktiken, någon vill få diskutera sig fram till en metod eller ett arbetssätt osv. Och där måste jag i min roll som pedagog försöka hitta det sätt som just denna människa lär sig bäst på. För det är ju oftast inte hundarna som går kurs utan det är ju ägarna. Och sen får de i sin tur jobba med sina hundar när de har fått bra redskap och verktyg att jobba med.

Jag tror även på det individanpassade lärandet när det gäller våra hundar. Vi måste hitta bästa sättet för inlärning så att inlärningen blir lustfulld och att hunden vill upprepa det inlärda beteendet. Och åter igen, här behövs en bra relation mellan mig och hunden för att kommunikationen ska fungera optimalt.

        Gäller detta all djurträning? Jag tror det. Fast hur skapar man en god relation till en fisk? Det får jag be att återkomma till. 

Man får inte heller glömma bort att bekräfta redan inlärda beteenden. Visst, jag vet hur man diskar. Men så mycket roligare det blir om jag får några bekräftande ord från sambon, varje gång jag tar fram diskborsten. Samma med ordet "sitt". En hund som är 4 år, kan troligtvis ordet "sitt". Och har gjort det många många gånger. Men ska man sluta belöna beteenden bara för att hunden kan det? Nej, den behöver också bekräftelse för att upprätthålla beteenden och utföra det med lust. Kanske inte godis varje gång så klart, men ett glatt "bra" och kanske en klapp är ju aldrig aldrig fel. (Fast jag hade nog diskat ännu oftare om Mattias hade bjudit på middag varje gång..! ;))

Visst man kan tvinga en individ att utföra ett beteende. Det finns det många exempel på i historien, både bland människor och djur. Men vad skapar vi för känsla då? Inte en positiv i alla fall. Om jag blir tvingad till något ökar heller inte lusten att utföra beteendet igen. Helst undviker jag situationen eller personen som tvingade mig, om jag kan det. 

          Nej, det ska vara roligt att lära sig nya saker!