Från detta

till detta

Jag har länge länge känt att vi faktiskt är fel på det. Glädjen med busiga och explosiva hundar är fantastisk. Klickersmarta är de och bjuder på beteende efter beteende. Men efter ett tag började jag längta efter det där lugnet. När kommer det? Lugnet och stadgan? Och hundar som kan jobba tyst utan pip, skall och gnäll? Jag har fått en massa bra tips från duktiga hundmänniskor och vi har mjukostat, externbelönat och omvänt lockat. Jag har försökt glida in belöningarna när hundarna under någon sekund har varit tysta. Men idag kan jag säga att de där belöningarna har varit helt förgäves. Ja, hundarna har ju gillat mjukosten så klart. Men ljudandet är bara ett resultat av för hög energinivå. Att enbart jobba med resultatet (ljudet) är tyvärr helt förkastligt. I vårt fall i alla fall. Både jag och hundarna är nämligen högst reaktiva individer. Och att belöna för en hög energinivå leder då tyvärr ingen vart. 

Så nu tränar vi på att göra INGENTING. Istället för att börja varje pass med hög energinivå, så börjar vi nu i passivitet. I lördags drack vi kaffe både hos Lisa och på Veberöds BK. I söndags gjorde vi ingenting ute hos Bitte. Vi var lite störande moment åt andra. Och la en plats. Men i övrigt, så chillade vi. Jag ska inte säga att hundarna förstår ännu vad jag är ute efter. Tvärtom, så blir faktiskt båda rosenrasande. "Fasen matte, här försöker jag hitta på den ena konsten efter den andra och så får jag inget för det!!" Men så är det tyvärr just nu. Jag inser dock att jag faktiskt har en liten lat gen i mig, som tycker att detta är rätt så gött! Att ta det lugnt och dricka kaffe. 

       När vi hittar bra känsla och attityd kan jag smyga in trix, moment, delar av moment mm. Men jag kan inte komma ut på planen med en tanke att "detta ska vi träna på idag". Mitt fina excelark där jag har planerat vårens alla träningar åker i papperskorgen. Nu är det känslan som avgör allt vi gör. Jag eftersträvar vakna, pigga hundar som är helt öppna för kommunikation. Men som inte gnäller, piper och stressar och bara vill ha mer, mer, mer.

Agilityn då... Ja suck! Det är min stötesten. Där vill jag ju så klart ha fullt ös, explosivitet och jävlar anamma! Där bryr jag mig inte det minsta om skall. Jag känner mig både säker på min sak och osäker. Både jag och hundarna älskar ju agilityn. Både att träna och tävla. Jag varken kan eller vill sluta. Men jag måste hitta bättre former för hur jag lägger upp träningen och tävlandet. Jag måste hitta det där öppna sinnestillståndet där också. 

All träning innebär en form av höjd aktivitetsnivå och stress. Så är det bara. Har man en hund med bra on och off-knappar, en hund med mycket stadga, är man själv en lugn typ så behöver man inte lägga fokus alls på denna typ av träning. Kanske har man till och med svårt att förstå hur det kan blir för mycket av det goda. Men jag kan nu se myntets baksida nu när vi har tränat med för hög energinivå i flera år. 

Jag älskar när jag och hundarna delar samma tanke. Som på promenaden igår. Vi hörde alla hur det gnisslade i skogen, hundarna tittade på mig och jag på dem. Och sen gick vi tillsammans och utforskade gnisslet; en metallgrind som slog i vinden. Men just där och då delade hela flocken samma tanke: vad är det som låter och vi ville utforska det tillsammans. Ingen tänkte godis, lek och inte heller att det var läskigt på något sätt. Bara en öppen attityd och en delad tanke. Så vill jag ha det!