Jag och lilla Eddie kommer precis hem från Värmland. Mmm, minisemester. Pappa och Eddie fann varandra riktigt bra denna gången.

Nu har vi kört igång agilitykurserna på Lisas Hundskola, jag och pojkarna. Först en nybörjargrupp och sedan en fortsättningsgrupp. Mycket spännande! Pojkarna fick så klart visa upp sina färdigheter vilket de gör med stor glädje och entusiasm! Som allt annat de gör här i livet. Inget går på halvfart, antingen är det full rulle eller så är det inte alls... Inget mitt emellan. Och jag älskar det! Ju galnare hundar, destu bättre! Är det inte så?! (Jag vet dock att inte alla håller med mig...)

Men jag var med om motsatsen förra söndagen då vi skulle träna agility i ridhuset i Staffanstorp. När vi kom in i ridhuset så kände jag att "nej, idag ska vi inte träna här inne". Alla kombinationer som byggdes passade inte riktigt den träningsnivå där vi var. Jag har ju backat både i inlärningen av slalom och kontaktfält, och jag vill inte gå ifrån mitt nya tänk. Jag tog i alla fall hundarna med mig in i manegen, men de kände direkt att jag inte tänkte göra något speciellt. De följde lugnt med inne i ridhuset förbi alla hinder, som de i vanliga fall drar och drar för att nå.

                   Visst är hundar fascinerande?! De känner så väl av våra känslolägen. Jag kan inte annat än bli ödmjuk och få en tår i ögat!

Vill ni höra fortsättningen på vår tävlingträning inför spårtävlingsdebuten? Den går inte alls, kan jag säga! Innan jag skulle hålla kurs hos Lisa så åkte jag ut till Torna Hällesta för att lägga fina långa spår.... Men hela området var täckt av kor och tjurar, på vägen, över vägen, flockar och komockor över alla grönområden och ängar. Så några spår blev det icke. För jag spårar inte mitt i ko-/tjurflockar, det gör jag bara inte!

               Hur mycket vi än behöver träna.