Nu bär det av ner mot Skåne efter två fantastiska veckor i Värmland!

Efter att Maja föddes bestämde jag mig för att inte vara rädd mer. Inte rädd för att saker ska gå fel, för att inte vara tillräckligt duktig, för att inte vara tillräckligt modig.
Helst ville jag bara stänga in oss och låsa dörren när vi kom hem med Maja från sjukhuset. Så att inget farligt skulle kunna hända henne eller hundarna. Men så kan vi ju inte leva... Och så vill jag inte ha det.
Botemedlet är att försöka sluta vara rädd. Att ta livet mer med en klackspark och tänka "dät ördner säj" på värmländska. För det gör det ju!

Hade vi stängt in oss, låst dörren och kastat nyckeln hade jag inte lärt mig att Maja älskar att få sina ben masserade av Christa och att hon alltid blir glad när Mattis spelar ukulele, till och med om hon är förkyld. Jag hade bara kunnat hälften så många agilitysvängar eftersom jag hade missat Veronicas agilityläger. Och jag hade inte varit med om många av de fantastiska möten som hundarna och Maja skapar. Och framför allt hade jag inte uppmärksammats på hur fantastiskt fina vänner, släktingar och svärföräldrar jag har. Tack!!!

Det har med andra ord varit en strålande sommar. Allt det jag tänkt och tyckt tidigare ställs på sin spets när man får barn och man tvingas omvärdera vissa saker. Plötsligt har mitt liv fått en helt annan mening än tidigare som jag inte vill slarva bort.

Och jag tror att jag faktiskt är en del av världens finaste lilla flock... Mattis, Maja, Eddie, Ozzy och jag!