Clowner har alltid fascinerat mig, från det att jag var liten och låg mycket på sjukhus och där mötte både sjukhusclowner och personal som hade clownegenskaper. Clowner och masker står för något mycket dubbelt, både glädje och skratt men också för något mystiskt och dolt under en yta och fasad. Något som är skrämmande. När jag själv började spela teater så satte vi upp flera föreställningar med cirkustema och vi spelade även föreställningar på exempelvis barnsjukhuset i Lund, då inspirerade av commediaclowner och inte så mycket av de clowner man ser på cirkus.

            På freestylen i onsdags bestämdes det att vi ska bilda en uppvisningsgrupp som kan dyka upp var som helst och när som helst. Med facebook som spridningskanal. Och när vår instruktör Jenny satte på den låt som ska inrama vårt nummer... så handlar den om just- clowner. Bring them in!, säger jag. För nu har jag gått varvet runt och kan äntligen knyta ihop säcken.

             Musiken! Äntligen får jag med musiken också. Nu tar vi med oss Mattias resehögtalare när vi tränar. Oavsett om det är freestyle, lydnad eller agility. Musik som vi tycker om. Och plötsligt är det bara så roligt att träna. Ja, det är ju faktiskt som en dans med sin hund. Och känslan är oslagbar. 

För varför gör vi detta? Varför är vi hundmänniskor ute i ur och skur? Tävlar och tränar? Ja, det är ju olika för alla och vi har olika drivkrafter. För mig handlar det om flow, glädje, energi och teamkänsla med min hund. Men också en go känsla med hela familjen. Speciellt när alla får hänga med på tävlingar både här och där. Allt ställdes på sin spets när jag i början av hösten faktiskt kände prestationsångesten komma krypandes. Den goa teamkänslan var som bortblåst. Och till slut, när Ozzy fastnade med nosen i en kissefläck precis innan vi skulle köra ett av våra lopp i Bjuv så nådde vi nästan botten. Halvt gråtfärdig fick Mattias plocka upp resterna av mig. Jag som alltid satsar på glädje i hunderiet. Hade glömt hur man gjorde. Men efter det så tänkte jag om. Ändrade min attityd totalt och insåg att jag tävlar inte och tränar inte för någon annans skull. Efter det har vi tävlat tre gånger, alla gångerna med placeringar, rosetter och uppflyttningspinnar som resultat. Men resultatet spelar faktiskt inte så stor roll. Jo, det spelar roll för det visar vad attitydförändring kan göra. Det är känslan som är det viktiga. För oss. 

Serietecknaren Liv Strömqvist sa i ett radioprogram att hon har tre levnadsregler:

1. Att inte vara så förbannat självkritisk.

2. Vänta inte på att någon annan ska sprida din konst eller dina budskap, det får man göra själv.

3. Var din egen jury. Det är bara du som bestämmer om det du gör är bra eller dåligt, ingen annan.

Boktips: