För ett par veckor sedan kände jag att

-Nej, nu får det vara bra med springandet mellan olika sporter och grenar och hundar och träningar. Mer fokusering och mer lugn och ro!

Jag bestämde mig för att vi inte ska spåra så mycket och inte heller tävla i spår denna termin som jag egentligen har tänkt göra, med båda pojkarna.

Men vad händer? Plötsligt förlorar jag också motivationen att träna. Inga mål - ingen träning! Varför ska jag träna när jag inte har ett mål med träningen? Mycket överraskande reaktion. Jag som hela tiden har lusten i träningen framför ögonen och som prio nummer 1 hela tiden. Och så är jag ändå tävlingsfixerad i realiteten.

Inget är fel eller rätt. Det handlar snarare om hur viktigt det är med mål och målbilder. Varför ska hunden sitta perfekt vid sidan?  Varför ska hunden inte tugga på apporten? Varför ska jag inte... osv. Och så börjar man slira på belöningskriterierna.

Men målet behöver absolut inte vara tävling. Man kan ha andra mål med sin träning och man kan ändra sina mål efter hand. Det gäller bara att hitta drivkraften och plocka fram nya målbilder.

I måndags körde jag i gång agilitykurserna hos Lisas Hundskola. Underbara kursdeltagare och taggade till tusen. Konstigt nog är det många terriers som ska delta... Hm, och två cairns till på köpet som inte är Eddie. Lustigt... ! ;)

Vi har startat i en av Lisas lydnadsgrupper och det bästa av allt, börjat träna agility en gång i veckan med Maja och Nemi! Så träning blir det ändå! :) Träning är ju ändå så sjävbelönande till syvene och sist!