Oh, äntligen har jag min egen iPhone! Rosa är den. Jag vill nästan lägga upp en bild på den också. Mmm, den är så fin. Och den är bara min... my precious... mine... mine... Smeagol likes! Smeagol kan fota hundar och träning med den också. Så nu behöver jag inte förlita mig på medföljande fotograf... (Någon skulle behöva ta den icke medföljande fotografen i örat förresten, eftersom han fotar mig jätte sällan nu för tiden!)

       Men nu kan jag fota själv! Jag lägger upp några bilder från dagens långa långa spårträning, men jag ska bli bättre på att fota. Jag lôvar.

Förresten, jag har funderat lite kring relation sedan sist. Nu har ju jag och Sara avslutat vår fantatiska Relationskurs- med fokus på leken, på Lunds BK. Och kursen föll oerhört bra ut, om jag får säga det själv. Sista kursgången kunde alla sätta sina hundar och kalla in- samtidigt!! Det är en bedrift, kan jag berätta. Och hur kom vi dit- jo, genom att fokusera på lek, glädje och en bra relation mellan ägare och hund. Inte en kravlös relation-tvärtom! Men en relation som grundar sig i respekt för varandra.

Hur ska förresten vi terriergalningar tänka kring krav och relation, om jag nu ska bli rasspecifik? Oftast är det ju som så "att en bra terrier reder sig själv". Vi behöver inte jobba så mycket på att stärka våra hundars självförtroende eller dådkraft (om vi pratar mentalitet), men det vi måste jobba hårdare med är kontakt, fokus och koncentration. Leken är ett utmärkt sätt för att nå målen. Många är lite rädda för att leka med sina hundar, men jag anser att det är FEL! Jag tror också att många lätt ursäktar bristande träning genom att säga att "ja, men det är ju en terrier jag har i snöret. Och de vet man ju hur de är!"

         Nope, jag köper inte det heller. Men visst är hundarna kreativa! Och de behöver ständigt nya utmaningar för att tycka om träningen. Och det är också här kravhöjningen kommer in. Man måste våga utmana hundarna genom att ständigt testa nya varianter, öka svårighetsgraden och höja ribban. Och belöna därefter, så klart! Det är en balansgång och jag letar fortfarande efter den gyllene medelvägen. Jag återkommer i ämnet.

Idag var det spårande som stod på agendan och jag fick Sara, Dirfa och Sina med mig. Jag ville ha lååånga spår med klur och så ville jag gå spåren själv. Sara tvingade mig dock att låta henne få följa med som en skugga, så jag var tvungen att böja mig. Jag hade dock velat gå spåren själv så att jag sen kunde skryta om hur fantastiskt det hade gått! ;)

Eddie Vedder- sicken pojke! Han spårade på som attan med näsan i backen. Visst kan han pyssla lite med annat ibland, men näsan var i backen så gott som hela tiden. Det är stor skillnad från det att jag började ha näring i spåret. Innan så kunde han vinda in långa sträckor med näsan högt. Men nu har han ett annat beteende i spåret, som jag trivs myckt bättre med. Efter att vi hade tagit halva spåret i flygande fläng, så var både jag och Eddie styva i korken. Det går som en dans, tänkte vi. Och då hände det som inte fick hända! Sara hade lagt ett tapp och för att citera Sara så: "det var i tappen om Eddie tappade bort sig". Och det var verkligen så. Vi hamnade helt fel och ölade runt. Så efter några om och men, så selade jag av honom. Men det var nyttigt och jag har fått med mig flera bra tankar inför den fortsatta träningen.

Ozzy Osbourne- hans spår var också lååångt. Med en stjärna som klur plus ett område där man fick hoppa mellan vattenpölar på små tuvor som en liten älva. Fast jag såg nog mer ut som Smeagol, skulle jag tro! Dagens bedrift var att en hare hoppade upp framför Ozzy, vilket han tyckte var fantastiskt spännade. Men han kunde faktiskt släppa haren (i tanken alltså, inte fysiskt) och spåra vidare. Och som han spårade! Jag ska inte säga att det var raka rör, men fram kom vi. Han hade bry både i stjärnan, men framför alt i det vattensjuka området. Alla 7 apporter hade vi med oss utom slutapporten... som är den viktigaste i och för sig. Men nöjd är jag ändå. För jag känner att det var så nyttiga spår där jag fick nöträna på att läsa hundarna i skarpt läge om vi kan kalla det så.

Båda spåren tog lång tid, så stackars Sinas spår fick ligga i cirka 3 timmar. Men damen spårade bra och struntade både i att undersöka tappet och den stora upptrampade rutan som jag har gjort. Hon följde rutans ytterkant snyggt och prydlgt och hämtade apporten som jag hade lagt på vägen ut ur rutan. Hennes slut, som var en boll hade jag lagt uppe på en brunn. Men bollen hade blåst ned så det var nära att hon missade den. Hon undersökte noggrant platsen där bollen hade legat, men till slut fick hon sitt slut också.

Jag körde lite uppletande efteråt och pojkarna nosade noga upp sina varsinna två saker.

En annan sak som fungerar utmärkt har jag märkt, är att köra extern belöning i fria följet. I tisdags så tvingade jag de andra träningskamraterna i min grupp att stå med godisburk (leksak blev för uppvarvat) och med klicker. Jag bara gick alternativt sprang och lät dem klicka av när Eddie eller Ozzy hade rätt position och kontakt och så fick vovven springa och hämta sin belöning. Jag tränade även ställande under gång med Ozzy på det sättet och hade då belöningsplaceringen bakom mig, alltså träningskamrat med godisburk. Det fungerade utmärkt! Och det är ett utmärkt sätt att få upp lite tryck och energi hos hundarna.

Nu vila, imorgon agility!