Oh, äntligen har jag min egen iPhone! Rosa är den. Jag vill nästan lägga upp en bild på den också. Mmm, den är så fin. Och den är bara min... my precious... mine... mine... Smeagol likes! Smeagol kan fota hundar och träning med den också. Så nu behöver jag inte förlita mig på medföljande fotograf... (Någon skulle behöva ta den icke medföljande fotografen i örat förresten, eftersom han fotar mig jätte sällan nu för tiden!)

       Men nu kan jag fota själv! Jag lägger upp några bilder från dagens långa långa spårträning, men jag ska bli bättre på att fota. Jag lôvar.

Förresten, jag har funderat lite kring relation sedan sist. Nu har ju jag och Sara avslutat vår fantatiska Relationskurs- med fokus på leken, på Lunds BK. Och kursen föll oerhört bra ut, om jag får säga det själv. Sista kursgången kunde alla sätta sina hundar och kalla in- samtidigt!! Det är en bedrift, kan jag berätta. Och hur kom vi dit- jo, genom att fokusera på lek, glädje och en bra relation mellan ägare och hund. Inte en kravlös relation-tvärtom! Men en relation som grundar sig i respekt för varandra.

Hur ska förresten vi terriergalningar tänka kring krav och relation, om jag nu ska bli rasspecifik? Oftast är det ju som så "att en bra terrier reder sig själv". Vi behöver inte jobba så mycket på att stärka våra hundars självförtroende eller dådkraft (om vi pratar mentalitet), men det vi måste jobba hårdare med är kontakt, fokus och koncentration. Leken är ett utmärkt sätt för att nå målen. Många är lite rädda för att leka med sina hundar, men jag anser att det är FEL! Jag tror också att många lätt ursäktar bristande träning genom att säga att "ja, men det är ju en terrier jag har i snöret. Och de vet man ju hur de är!"

         Nope, jag köper inte det heller. Men visst är hundarna kreativa! Och de behöver ständigt nya utmaningar för att tycka om träningen. Och det är också här kravhöjningen kommer in. Man måste våga utmana hundarna genom att ständigt testa nya varianter, öka svårighetsgraden och höja ribban. Och belöna därefter, så klart! Det är en balansgång och jag letar fortfarande efter den gyllene medelvägen. Jag återkommer i ämnet.

Idag var det spårande som stod på agendan och jag fick Sara, Dirfa och Sina med mig. Jag ville ha lååånga spår med klur och så ville jag gå spåren själv. Sara tvingade mig dock att låta henne få följa med som en skugga, så jag var tvungen att böja mig. Jag hade dock velat gå spåren själv så att jag sen kunde skryta om hur fantastiskt det hade gått! ;)

Eddie Vedder- sicken pojke! Han spårade på som attan med näsan i backen. Visst kan han pyssla lite med annat ibland, men näsan var i backen så gott som hela tiden. Det är stor skillnad från det att jag började ha näring i spåret. Innan så kunde han vinda in långa sträckor med näsan högt. Men nu har han ett annat beteende i spåret, som jag trivs myckt bättre med. Efter att vi hade tagit halva spåret i flygande fläng, så var både jag och Eddie styva i korken. Det går som en dans, tänkte vi. Och då hände det som inte fick hända! Sara hade lagt ett tapp och för att citera Sara så: "det var i tappen om Eddie tappade bort sig". Och det var verkligen så. Vi hamnade helt fel och ölade runt. Så efter några om och men, så selade jag av honom. Men det var nyttigt och jag har fått med mig flera bra tankar inför den fortsatta träningen.

Ozzy Osbourne- hans spår var också lååångt. Med en stjärna som klur plus ett område där man fick hoppa mellan vattenpölar på små tuvor som en liten älva. Fast jag såg nog mer ut som Smeagol, skulle jag tro! Dagens bedrift var att en hare hoppade upp framför Ozzy, vilket han tyckte var fantastiskt spännade. Men han kunde faktiskt släppa haren (i tanken alltså, inte fysiskt) och spåra vidare. Och som han spårade! Jag ska inte säga att det var raka rör, men fram kom vi. Han hade bry både i stjärnan, men framför alt i det vattensjuka området. Alla 7 apporter hade vi med oss utom slutapporten... som är den viktigaste i och för sig. Men nöjd är jag ändå. För jag känner att det var så nyttiga spår där jag fick nöträna på att läsa hundarna i skarpt läge om vi kan kalla det så.

Båda spåren tog lång tid, så stackars Sinas spår fick ligga i cirka 3 timmar. Men damen spårade bra och struntade både i att undersöka tappet och den stora upptrampade rutan som jag har gjort. Hon följde rutans ytterkant snyggt och prydlgt och hämtade apporten som jag hade lagt på vägen ut ur rutan. Hennes slut, som var en boll hade jag lagt uppe på en brunn. Men bollen hade blåst ned så det var nära att hon missade den. Hon undersökte noggrant platsen där bollen hade legat, men till slut fick hon sitt slut också.

Jag körde lite uppletande efteråt och pojkarna nosade noga upp sina varsinna två saker.

En annan sak som fungerar utmärkt har jag märkt, är att köra extern belöning i fria följet. I tisdags så tvingade jag de andra träningskamraterna i min grupp att stå med godisburk (leksak blev för uppvarvat) och med klicker. Jag bara gick alternativt sprang och lät dem klicka av när Eddie eller Ozzy hade rätt position och kontakt och så fick vovven springa och hämta sin belöning. Jag tränade även ställande under gång med Ozzy på det sättet och hade då belöningsplaceringen bakom mig, alltså träningskamrat med godisburk. Det fungerade utmärkt! Och det är ett utmärkt sätt att få upp lite tryck och energi hos hundarna.

Nu vila, imorgon agility!

Ja, vi har faktiskt hunnit träna också...

trots magsjuka (jag), öroninflammation (Ozzy) och ögoninflammation (Eddie). Den enda som är hyperfrisk i familjen är Mattias.

I lördags spårade vi i Skrylle och jag fick två långa och härliga spår av Sigrid. Det ena i en bokskog och det andra i en fårhage (utan får). Jag gick spåren själv, med hund så klart, utan Sigrid. Jag har sagt det förr, men det är verkligen en fantastisk känsla att  gå bakom sin hund som jobbar med ett spår, helt alena i en höstskog. Det enda som visar att vi är på rätt väg, är när vovven plockar upp apporter som spårläggaren har lagt ut. Ja, det är otroligt! Vilken kapacitet det finns i en liten hundnos. Och vilken koncentrationsförmånga i ett litet hundhuvud!

      Efter spåret i lördags körde jag och Sara till klubben där jag tränade framförgående med båda pojkarna. Från att det bara har varit rus i benen så börjar vi nu hitta lite lite rätt, känner jag. Men sicket jobbigt moment detta är! Jag fick även fungera som störning för Saras Dirfa. Och vilken störning jag var. Lekte jätte elakt med Dirfas kampsnöre mitt framför hennes nos utan att hon fick lov att ta den. Kastade den hit och dit och retade henne på alla sätt!! Men hon skötte sig utmärkt!

Vi har även varit på två drop in-träningar hos Lisa. Och där har vi jobbat med störningar, kan jag säga! Jag har gjort platsläggande med båda pojkarna samtidigt, medan folk gick omkring och var störiga. Kvarsittande då andra gick fram till hundarna och var störiga. Inkallningar med en massa hundar omkring som dessutom kom lösa med jämna mellanrum och då var extra störiga.  Störningsträning i kvadrat. Och det är supernyttigt!!!!!!!!! Ge mig meeeeer!

Nu är lilla Ozzy MH-testad!

Här kommer nu ett gäng videoklipp från dagens bravader!

Vi avslutade dagen med spår på Revinge. Eddie fick ett virrvarr som han löst utmärkt och Ozzy hade hundar i sitt spår som tog en av hans pinnar. Han markerade legan där Mattias hde lagt pinnen. Sååå tufft! Vilken näsa vovven har.

Kontakt och hantering

Lilla bytet

Blåbäret

Dumpen

Skramlet

Spöken

Skott

Vi spårade på min födelsedag, kan man fira på ett bättre sätt?

Ja, jag glömde att ställa om klockan så jag kom kl. 07.30 istället för 09.00, då de andra dök upp. Så vi fick sitta ute på en parkering mellan några stridsvagnar och dricka kaffe, jag och hundarna.

Vi spårade tillsammans med Gudrun och Johan och jag la ett jätte roligt spår till Gudruns Lukas. Spåret gick över grus, fortsatte in i en vallad ruta, övergick i 2 spetsar som ett N, över en stock med en pinne mitt på stocken och sen ett slut över en väg. Det klarade Lukas galant!

Jag ville ha två 500-meters spår med bara pinnar i. Och jag ville gå spåren själv. Ja, med hund också så klart. Själv hade jag aldrig tagit mig runt... :)

Finns det något mer underbart, än att gå i en höstskog helt själv med sin hund som jobbar stenhårt med ett utlagt spår? Det är så spännande att se var man hamnar och om vi kommer runt och får med oss alla apporter. Och det fick vi!! Runt kom vi, med alla apporterna upphittade!! Bra jobbat, vovvar!!!

Vi körde uppletande efter fikan, och jag tyckte att jag var duktig som vindade in föremålen snyggt. Men lilla Ozzy sprang istället och hämtade ett helt annat föremål i andra änden av rutan som låg kvarglömt sen förra hunden. Han tyckte att han kunde fixa uppletandet helt själv. Och det tyckte nog jag också!

Förutom spår så ägnar vi oss mycket åt lydnaden nu, både vardagslydnad och brukslydnad. Vi tragglar apportering och framförgående i det oändliga, tycker jag. Att det ska vara så svårt?!

För övrigt så hamnade Ozzy i elstängslet som går runt St. Lars hästhage igår morse. Jag hade sagt till honom flera gånger, att inte springa in i hagen. Han lyssnade, men sen så såg jag hur han kikade på mig under lugg med en blick som sa "Ha ha, du kan inte stoppa mig! Nu springer jag in i hästhagen och äter bajs och kagar kaniner!!" Och i samma stund fick han en elstöt...

Högst effektivt, kan jag säga. Efter det var han mycket noga med att inte göra egna utflykter. Lillgubben lär sig nya saker om livet. 

Vi kom för övrigt med på MHt på lördag, till hans uppfödares stora glädje!! Han är först ut, så nu ska han få visa var ribban ska ligga!!